Väckarklockan ringer. Trött. Önskar att du gått och lagt dig tidigare. Trycker på snooze. Väckarklockan ringer igen. Upptäcker att du just missat bussen. Rusar upp. Drar på dig jeansen som du knappt kan andas i, men som är SÅ snygga och nya tröjan som är SÅ rätt. Rusar till skolan. Upptäcker att du glömt matteboken hemma. Frågar kompisen om du kan få titta med honom. Han har också glömt den.
Mattelektion. Läraren säger att ni nu borde vara på sidan 78. Du har just börjat på sidan 30. Jaja, det får jag ta igen i helgen tänker du. Får i alla fall tag i en mattebok. Du börjar räkna, men du förstår ingenting. Pratar med kompisen bredvid istället. Försöker räkna igen, men du förstår fortfarande ingenting. Prov på torsdag nästa vecka då, säger läraren.

Efter tre lektioner är det lunch. Försöker hinna äta lite. Hinner inte med något knäckebröd idag. Måste hinna prata med engelskläraren om läxan på rasten också. På väg från matsalen möter några före detta klasskamrater som undrar om du vill hänga med och ta en fika efter skolan. Du säger att du gärna skulle vilja, men att du måste plugga matte. Men snälla, en stund bara, vi träffas ju aldrig. Du ger med dig. Tänker att du hinner plugga på bussen till träningen.
Efter sista lektionen slänger du ned böckerna i väskan, och skyndar hem. Byter skolväskan mot träningsbagen. Skyndar till fiket. Träffar kompisarna och pratar om senaste händelserna. Tar bussen till träningen, försöker titta lite på matten. På träningen kan du äntligen slappna av. Efter träningen lättar din kompis sitt hjärta inför dig. Du tröstar henne och ger henne råd. Du skyndar hem igen och sätter dig med matteboken. Det enda du kan tänka på är din kompis som mår dåligt och hur du kan hjälpa henne. Du somnar med boken i knäet utan att ha fått in någonting och vaknar vid midnatt. Du löser ett par tal, men vid tretiden får du kämpa för att hålla ögonen öppna och du bestämmer dig för att sova. Du får plugga matte imorgon istället.

Detta är en inte ovanlig dag för oss ungdomar. Du ska vara en bra kompis, vara duktig i skolan, hinna träna, jobba och umgås med eventuell pojkvän/flickvän. Alla drar i dig, alla vill berätta om sina problem och helst vill de att du ska finna lösningar också åt dem, när du bara vill skrika ”låt mig vara, jag har också problem!”. Men det gör du inte, för du klarar ju allt, eller hur?
De här problemen har vi ungdomar skapat själva, med lite hjälp från vuxenvärlden och modevärlden. Föräldrar vill att vi ska vara lyckade och framgångsrika. Modevärlden får oss att dra på oss de där jeansen som man har svårt att andas i. Den får oss också att vilja vara pinnsmala, se ut som modeller och träna på gym alla veckans dagar. 
Vi riskerar att bli en generation där alla är robotar. Högpresterande och framgångsrika som gått in i väggen innan vi kommit ut i arbetslivet. Maskiner som skär sig i armarna, går hos psykolog och äter antidepressiva medel.
Det är dags för er vuxna att inse att vi ungdomar faktiskt inte klarar av alla kraven ni ställer på oss. Lyssna när vi säger att vi inte orkar med ett prov till, eller inte hinner följa med på farmors kalas. Om ni bara spetsar öronen, öppnar ögonen och tar det till er, kommer vi att berätta hur vi mår och vad ni kan göra för att hjälpa oss.

Källa: Saras blogg och hon hittade det på facebook :)

Detta är så jävla sant och tråkigt, men vad ska man göra då - skita i att ta en fika med en gammal klasskompis för att plugga,

strunta i träningen för att plugga,

sluta lyssna på kompisen vad den har att säga för att plugga,

gå och lägga sig 03 för att plugga

eller

ska man bara ge upp matten för man kommer inte hinna ikapp,

man kommer inte lära sig talen,

man kommer inte klara provet

bara för att kompisen behöver dig, du behöver sömn, du tycker om att träna och det får dig att må bra.

Life isn´t fair people och de behöver många vuxna inse, punkt.